Luther Blissett
Aktipedia
Luther Blissett är en kollektiv pseudonym, en multianvändarpseudonym som började användas av italienska autonoma rörelsen för att skapa en kollektiv kampmyt inom populärkulturen. Namnet har sedan spridits och används över hela Europa som en kollektiv pseudonym.
Innehåll |
Projektet Luther Blissett
Projektet Luther Blissett uppstod i början av 90-talet ur en våg studentprotester i Italien och speciellt studenternas ockupation av litteraturfakulteten i Bologna. Användandet av pseudonymen spred sig snabbt i hela Italien och vidare igenom Europa. Namnet lånades från en engelsk svart fotbollsspelare, som under en period på nittiotalet spelade för det italienska laget AC Milan och snabbt blev hatobjekt för de italienska nyfascistiska grupperna som verkade inom fotbollsklackarna. [1]
Under namnet Luther Blissett genomfördes välriktade mediasabotage, hackningar, mytskapande och desinformationskampanjer över hela Italien. I Radio Luther Blissett hette både programledarna och deras gäster Luther Blissett. Det skrevs artiklar, mystiska insändare och hela böcker författade av Luther Blissett och teater Situanautico Luther Blissett genomförde pjäser. I Rom ockuperades 17 juni 1995 en nattbuss av en grupp ungdomar som genomförde en ravefest på bussen. När de greps uppgav de namnet Luther Blissett till polisen på plats. [2]
Som kommunikationsgerillataktik planterade Luther Blissett sin desinformation genom att utnyttja det glapp som finns i alla nyheter mellan en kärna av sanning och journalisternas egna spekulationer. Genom att sedan avslöja de falska nyheterna undergrävde Luther Blissett förtroendet för media som leverantör av sanningar. En av skaparna bakom projektet, Roberto Bui, beskriver taktiken som "Luther Blissett var informationsålderns Robin Hood. Vi stal information från de rika och gav till de fattiga i perverterad form så att de fattiga slutade lita på de rika". [3]
På den ansedda konstbiennalen i Venedig väckte en utställning med tavlor som påstods vara målade av apan Loota stor uppståndelse. Den lilla staden Viterbo drabbades av en moralpanik som nådde riksnivå, sedan videofilmer och insändare avslöjat hemliga satanistiska ritualer. Ännu värre uppståndelse väckte avslöjandena om en hiv-smittad prostituterad i Rom som sålde sig till politiker som hämnd på samhället. I tv-programmet "Chi l'ha visto?" (Italiens motsvarighet till Efterlyst) efterlystes en engelsk popstjärna som försvunnit under en cykeltur i norra Italien. Experten Luther Blissett uttalade sig om samtliga dessa fall. Men varken satanistsekten, Moralens väktare, den hivsmittade prostituerade eller popstjärnan existerade på riktigt. De var alla planerade och planterade mediasabotage från Luther Blissett Projektet.
Flera böcker har fått Luther Blissett som författare. 1997 släpptes i Tyskland Handbuch der Kommunikationsgerilla, med Luther Blissett och Sonja Brünzel som författare.
Kärnan av personer från Luther Blissett-projektet i Bologna skrev även romaner i det namnet. Spionromanen Q blev en bestseller i Italien och har översatts till en mängd språk, däribland engelska och danska.
Gruppen i Bologna drev Luther Blissett-projektet som en femårsplan, från 1994-1999. På nyårsnatten 1999 gjorde projektet sepukku, sitt rituella självmord och återföddes som författarkollektivet Wu ming. Namnet Luther Blissett som kollektiv pseudonym lever dock fortfarande vidare.
Andra kollektiva pseudonymer
Luther Blissett är långt ifrån den första kollektiva pseudonymen. Tänk bara på jultomten, en identitet som vem som helst kan anta på julafton. Inom avantgardkonsten har tekniken använts av dadaisterna och surrealisterna. Metoden togs även upp av neoisterna på 70-talet i ett försök att skapa en horisontell rörelse genom en öppen identitet som kunde vara alla och ingen. Syftet var att radikalt undergräva synen på identiteten, kroppen, media och synen på ägande av kunskap och sanning. Den borgerliga uppdelning mellan individ och kollektiv skulle raseras. De angrep genikulten, synen på konstnären och författaren som skapar ett mästerverk ur sitt egna isolerade inre. Istället för patentskydd och upphovsrätt betonade de att allt skapande var kollektivt, och byggde på att man hämtade inspiration, plagierade och lånade från tidigare konst. Under en multianvändarpseudonym kunde alla vara delaktiga i skrivandet, alla fick använda namnet och alla kunde ändra, plagiera eller modifiera texterna. Fokuset flyttades från "geniet" bakom texten, till innehållet i texten.
Den kollektiva skogen var dock inte en uteslutande manlig värld. Här fanns lika mycket rum för hjältinnor; Neoisterna hade Karen Eliot och Luther Blissett fick en kvinnlig kollega i tyskan Sonja Brünzels. Den holländska flickan Loesjes vardagsfunderingar täckte under 90-talet husväggarna i de flesta europeiska städerna med enkla fotokopierade svartvita affisher, ett medel alla kunde använda. Men varför inte helt och hållet gå bortom hela könsrollsdelningen? En kollektiv pseudonym är givetvis transsexuell, har alla färger och bor överallt och ingenstans.
Historiska kollektiva pseudonymer
Luther Blissett-projektet försök att skapa en myt kring en fiktiv folkhjälte hämtade dessutom inspiration från historiska revoltrörelser. De upproriska bönderna i Sydtyskland på 1500-talet påstod sig ledas av arme Konrad', medan Nottinghams protesterande textilarbetare skrev under sina attacker med General Ludd när de slog sönder de textilmaskiner som gjort dem arbetslösa. På 1830-talet fick rika människor motta hotbrev undertecknade av Captain Swing, vilket antydde att de snart skulle hänga (swing) i galgen. Och i Chiapas rider fortfarande den gamla anarkisten Zapata runt som en mytologisk gestalt bakom zapatisterna, vars maskerade subkommendant Marcos utnyttjade den kollektiva mytbildningen och skickligt vände personifieringen av honom själv till en kollektiv identitet. "Vi är alla Marcos", ropar zapatisterna.
