Mario Tronti
Aktipedia
Filosofen och teoretikern Mario Tronti, född i Rom 1931. Grundare av den marxistiska strömningen operaism. Medlem i Partito Comunista Italiano (PCI) under femtiotalet. Grundade tillsammans med Raniero Panzieri tidningen Quaderni Rossi, med vilken han bröt 1963 för att istället starta tidningen [Classe Operaia] där han var redaktör. Under denna period distansierade han sig från PCI, men utan att någonsin utträda, och bidrog istället till att utveckla operaismen. Denna tradition, som blev oerhört betydelsefull för den så kallade nya vänstern, kännetäcknades av att man ifrågasatte de traditionella arbetarorganisationerna (partiet och fackföreningen) och valde att istället utan medieringar förbinda sig med arbetarklassen igenom fabrikskampen.
Filosofiskt inspirerades Tronti av italienska kommunisten Galvano Della Volpe, och fick honom att kritisera PCIs Gramsci-baserade ideologi. Tronti ägnade sig istället åt att formulera en politisk teori som baserades på praktik, vilket förnyade den traditionella marxismen och bidrog till att öppna en revolutionär väg i väst. Ställda inför framväxten av massarbetaren inom produktionen, innebar Trontis operaism en ny analys av klassrelationerna som framför allt betonade subjektiviteten, och satte arbetarklassens självaktivitet, ”arbetarautonomin”, i centrum. Dessa idéer, som bar med sig drag av bland annat Ernst Jünger (”Arbetaren”, 1932), systematiserades av Tronti 1996 med utgivningen av boken ”Operai e capitale” (Arbetare och kapital), en bok som fick ett oerhört stort genomslag inom den unga vänstern som mobiliserade kring universitets- och fabrikskamper åren 1968-1969. Artikeln "Lenin i England"[1] som publicerades i första numret av Classe operaia kan ses som en programförklaring för Trontis teori kring arbetsvägran, den nya klassammansättningen och partiets funktion.
Vid utbrottet av denna kampcykel hade Tronti dock redan börjat ifrågasätta arbetarspontaniteten, vilket ledde till en brytning med de andra operaisterna, som Antonio Negri. Tronti vände sig mot bildandet av nya minoritetsvänsterorganisationer, som Potere Operaio, kring vilka den så kallade ”andra operaismen” utvecklades. Kritiken från Tronti handlade om vikten av att befinna sig ”inom och emot” inte bara kapitalet som klass, utan även klassens politiska majoritetsorganisationer. Därigenom började han ägna sitt skrivande och universitetsforskning åt ”politikens problematik”, dvs frågan om politisk ledning och mediering. Utifrån en läsning av Karl Marx och Carl Schmitt utvecklade nu Tronti teorin om ”politikens autonomi”. Tronti återtog sin aktivitet i PCI och närmade sig dess ledning, tidsvis satt han i partiets centralkommitté och valdes 1992 in i senaten.
Under 2000-talet har Tronti kritiserat partiets postkommunistiska förvandling och lämnat sin universitetstjänst, hans skrifter har fått en mer pessimistisk ton och ägnat sig åt den moderna politikens slut och demokratins kris.
Texter
